Saknar tiden, saknar känslan. Då jag var mest levande. Sjuan, då mitt liv blev till det bättre, tack!

Åh, jag kommer ihåg denna bilden så väl. Var så stolt över den att den fanns vart jag än kollade på datan.

Hade velat skriva något intressant men det blev inget med det, en random bild dock och det är mysigt.

Ska nog ta mig en frukt eller något annat gott och sedan göra mig iordning för sängen.

Kan det inte bara bli fredag nu, FREDAGS MYYYYYYYYS ♥ Jag älskar fredagar.

Godnatt och tack till alla läsare, eller ja båda läsarna :)

Jag är så trött på det här nu. Jag har verkligen fått nog! Det finns inget som gör mig så förbannad som folk som klankar ner på andra. Jag får dagligen höra kommentarer om mitt utseende och jag bara undrar varför och hur folk egentligen orkar bry sig? Om dom nu har något emot det så håll käft. JAG HAR INTE BETT OM ER JÄVLA ÅSIKT! Det gör så jävla ont att höra klagomål på sånt som redan bryter ner en inifrån. Sådant som redan tär på ens självförtroende. Jag orkar inte höra mer för snart sätter jag mig i ett hörn och gungar fram och tillbaka samtidigt som jag viskar för mig själv hur många minuter det är kvar av dagen.

 Fattar folk trögt? Förstår de inte att vad de säger betyder? Förstår de inte att deras ord sätter sig och lagras? Att få höra att man har en dålig hårdag någon gång, det får väll alla men att konstant få kommentarer om sin kropp, sina finnar och allt annat som ger en komplex och dåligt självförtroende? Ska det verkligen vara så? För i så fall vill inte jag vara en del av den här världen. Att en människa kan vara så osäker på sig själv, som jag ser att många är, är för mig inte alls konstigt. Jag förstår dem helt och det är verkligen inget som förvånar mig.

Tidningar kallar det komplex men hur vet man om det är komplex eller ifall alla andra ser det också? Det är så mycket i media som påpekar ens fel och brister och hur fan kan de då, på samma sida, skriva om hur, framför allt, unga tjejer borde bättra på sitt självförtroende. Jag förstår inte hur människor kan be en att vara mer självsäker? Hur fan ska det gå till när man jämt och ständigt får höra om sina brister, från andra? Det folk säger till mig sätter sig. Det är en del som jag säkert kommer komma ihåg livet ut och när jag har en dålig dag, kommer jag sitta och mala på om hur allt detta stämmer. Jag är jätte osäker när det kommer till min vikt, min hud eller mina bröst, framför allt. Jag kan citera lite för er om vad jag har fått höra om just de här tre områdena:

En kompis ber mig att sätta min hand emot hennes för att mäta vems som är störst. Jag gör som hon säger till mig och sen säger hon: "Vi har typ lika stora... bara att dina är fetare"

Min lilla syrra brukar slänga ur sig väldigt random grejer så nu, precis alldeles nyss när vi satt och åt så sa hon: "När du gick sen så sa Adam: Fan vad mycket smink hon hade"

Jag och två andra kompisar diskuterar Gina tricots linnen. De har tydligen fått in nya i en annan modell. Min ena kompis hade köpt ett sådant och visade oss att de nu svängde in mer vid skuldebladen, på ryggen, där vid armarna. Jag frågar henne om det är ett långt linne eller ett kort och hon svarar att det är ett långt. Då säger jag: "De brukar alltid sitta åt vid brösten på mig" och då säger min andra kompis "Det är bara för att du har så stora"

Jag orkar inte citera mer (för då mår jag bara så dåligt). Det kanske inte är sådant som andra lägger märke till men för mig är det som om någon står med munnen precis intill mitt öra och skriker det så högt att lungorna nästan spricker. Och när man redan är osäker på sig själv hjälper det inte att få höra ord som de. Att höra det från någon som står en nära är ännu värre. Ens kompisar och ibland t.o.m ens egna föräldrar. Sådant gör ont, ont så att det inte finns ord för att beskriva den känslan.

Jag hatar den här känslan. Det känns som om jag måste be världen om ursäkt för att jag är den jag är. Som om jag måste be om förlåtelse för att jag inte är bättre än så här. "Förlåt för att jag inte kan gå ner i vikt men jag är svag och när jag blir ledsen så äter jag istället för gråter". "Förlåt för att jag inte orkar bättra på mitt sociala liv men jag behöver verkligen en dag då jag bara ligger i sängen och stan är inte lockande just nu". "Förlåt för att jag inte orkar göra ansiktsmask ikväll, jag förstår om min hud kommer vara helt ofräsch imorgon och om alla kommer tycka jag är äcklig". Jag vill inte behöva be om förlåtelse för den jag är.

Hur ska man leva för att nå upp till allas förväntningar? Om jag inte sminkar mig överhuvudtaget så klagar man på mina finnar men om jag sminkar mig så klagar folk på puderfläckarna de får på axlarna när vi kramas eller så är det för mycket. Har jag tajta eller urringade tröjor på mig så får jag höra kommentarer om mina bröst, hela dagen. Har jag inte det, ja då kvittar det för dom säger ändå samma saker då. Jag har slutat ha tajta tröjor eftersom jag känner mig så obekväm i det. Det är inte för att de inte är sköna, det är i rädslan av ord som sårar, som jag handlar som jag gör. Det känns som alla stirrar, till och med lärare. Jag vet att det inte det är något jag inbillar mig för jag kan se att de gör det. Åt vilket håll det än lutar så blir det fel. Jag har en kompis som också är osäker på sin vikt, men tvärtom, hon är "för smal", eller ja, det är så andra kallar det. Jag har sett henne gråta pga. det hennes vänner har sagt till henne, rakt i ansiktet. Och det är fan inte okej det heller. Bara för att smal anses som mer okej än kurvig (för let's face it, så är det ju) så tror folk att det är mer okej att hacka på någon som är underviktig än vad det är att säga sådana saker till en överviktig. Grejen är den att det är precis samma sak. Drar du innan magen allt vad du kan så att revbenen petar ut och säger att din kompis är så smal så känns det precis likadant för henne som det gör för någon överviktig om du stoppar in en kudde innanför tröjan och säger att det liknar den personen. Man gör inte så, man gör bara inte det. Fatta hur mycket makt man har över andras liv? Tänk hur mycket man påverkar andra genom att bara öppna munnen och röra på tungan. Tänk på att nästa gång du kommenterar någon annan, så kanske du märker den personen för livet.

Jag har ju tidigare sagt att jag inte tror på att folk är avundsjuka när de kritiserar någon. Jag tror dock att de är osäkra på sig själva. Att de säger de sakerna pga. sitt eget dåliga självförtroende. Att hacka på någon annan får dem själva att må bättre. Jag vet, för jag gör det själv ibland. Det är patetiskt och jag skäms för att säga det men det verkar vara det enda sättet som jag kan må lite bättre med mig själv... men att säga sådant till någon är inte okej, inte i något läge. Andra ska inte få bära ens egen skit och att på så sätt må bättre är samma sak som att gömma sig för sina egna problem. Jag önskar jag var starkare. Men hur visar man den styrkan? Om jag skulle stå upp för mig själv emot min pappa så skrattar han mig i ansiktet, för han tar mig inte på allvar. Allt jag säger är som ett skämt han kan dra när jag har lugnat ner mig. Men jag skrattar inte. Jag ser inte det roliga i någons kamp mot sig själv. Jag finner inget skämt i någon annans mod. När någon samlar sig och koncentrerar sig på att klara av att uttala de få orden som behövs för att bevisa att man håller kvar vid sin åsikt, då skrattar jag inte. Man måste lära sig att finna glädje i andras framgång. Det är viktigt för att inte bli helt krossad i sin egna avundsjuka.

Bilden är lånad från Google.

Hej hopp gummibanan!

Känner mig väldigt känslosam just idag så det där passade egentligen inte in. Ska snart snacka känslor men först måste jag värma upp fingrarna. Ni kanske behöver lite musik för att komma i rätt stämning? - Lugnt, jag har precis vad ni behöver:

Collide - Howie Day