"Helt från ingenstans står du där. Jag tror inte du har väntat men det är som en slump som varit planerad. Jag närmar mig och precis som vanligt så slår hjärtat allt hårdare och det känns som mitt bröst ska sprängas. Det blir svårare att andas. ”Håll ihop det för fan! Han bryr sig inte okej?”, tänker jag för mig själv. Men då - under samma tillfälle som du haft i två veckor utan att göra någonting – kommer du fram och du tar mig med storm… precis som du gjort innan. Åh den lukten! Jag har saknat den.

-         Jag orkar inte längre, hör jag dig viska tyst till mig. Precis så tyst så att bara jag ska höra.

Glädjen sprider sig som en varm eld ända ut i tårna, du har tänkt på mig. Du glömde inte bort mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag försöker att bara leva i nuet och hålla kvar stunden så länge du tillåter mig. Efter att du släppt mig blir allt suddigt igen. Du följer mig ner i korridoren, till mitt skåp och jag tror du hela tiden håller löst om mina fingrar, minnet är så svagt. När vi kommer ner dit så berättar du varför det varit som det varit de två senaste veckorna. Egentligen vill jag bara ställa mig bakom skåpen och hålla om dig i evigheter. Ha dina armar löst hängande på mina höfter och mina armar på dina axlar. Jag vill aldrig mer släppa dig för i din närhet andas jag klarhet. Jag bara ler. Jag gör ingenting mer än att sätta på mig det där fåniga leendet. Du är så säker. Inga fumliga rörelser eller nervösa stamningar, det känns tryggt att gå så nära dig igen. Du ler tillbaka och utan att göra något speciellt lyser du upp hela korridoren. Dina ögon. De som jag hoppats inte ska ha kollat på mig de senaste två veckorna men som jag nu hoppas inte ser något annat. Jag har känt mig så vilsen. När du är i närheten blir jag helt plötsligt fullt medveten om mig, inget annat, bara mig själv. Jag tänker på hur jag rör mig, hur jag ler för att lura dig att allting är bra utan dig och hur jag låter. Jag vill låta glad och oberörd men det är knappt så jag äns lurar mig själv. Alla ljud smälter ihop till ett enda muller. Jag hör inte mina vänners röster i detta eko av oklarhet. Det är som jag inte finns där. Jag sjunker in i en bubbla och skrattar när jag tror någon säger något roligt. Jag ser dem rakt in i ögonen, mina vänner, men allt är så suddigt. Det finns ingenting där, det är bara… suddigt. När du gått förbi, när jag inte längre ser dig i ögonvrån så får jag gång på gång fråga; va? För att sakta komma tillbaka till verkligheten och dela upp mullret och para ihop rätt röst med rätt ansikte. Bara ännu en passering."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej hörni, nu drar jag. Jag flyttar till Devote så ägna er överflödiga fritid på min blogg där istället. Puss! NY BLOGG, KLICKA HÄR! ...

Fick en kommentar som förvånade mig i fredags, av Lovisa. "Du har blivit jättedålig på att blogga". Men asså jag blir förvånad för att någon överhuvudtaget läser min blogg så nu får jag väll ta tag i det här för er som faktiskt gör det. ...

Blir inte riktigt som vi planerat ikväll men vi löser det på något sätt. All in baby!    Nu MÅSTE jag dra, bilder och allt kommer när jag har tid. Ha en awesome kväll för det tänker jag ;) ...

... för att citera Elin, klok kvinna det där. Lovisa ringde precis och sa att dom är påväg hitåt så nu blev det bråttom helt plötsligt. Okej, jag ska dra dagen snabbt. Idrott, engelska, fittigt spanskaprov och sen hemkunskap. Jag och Julia är SÅ gr...

Elin åkte hem för en stund sen, haft ett danspass i typ 2 och en halvtimme, skönt! Det är det faktiskt! Hur äckligt svettig och trött man än blir så måste jag erkänna att det är grymt kul. Jag älskar att dansa sen är det bara den där delen med att va...