"Jag letar efter alla andra. Ensam går jag runt och tittar runt alla hörn för att bli mindre ensam, men jag måste ha missat ett för helt plötsligt tar en bestämd hand tag i min lätt avslappnande. Samtidigt som jag automatiskt vänder på mig, dras jag försiktigt men hastigt bakåt. Där står du. Utan att säga ett ord drar du mig närmare och lägger armarna vilande på mina höfter. ”Jag skulle kunna stå så här i all evighet”, tänker jag. ”Just i det här ögonblicket, resten av mitt liv. Släpp mig aldrig. Aldrig igen.” Du suckar precis som om du hållt andan några sekunder, lättad.

-         Jag orkar inte mer, hör jag dig viska tyst till mig samtidigt som du trycker mig lite närmre, håller om mig lite hårdare. Precis så tyst så bara jag hör dig.

Du lyfter upp mitt huvud med ditt pekfinger och ser mig i ögonen, sådär som bara du kan.

-         Jag har saknat dig, så in i helvete. Säg att jag aldrig kommer behöva vara utan dig igen?

Jag ställer mig på tå och håller om dig igen. ”Klarar jag verkligen det här? Om jag inte får allt är det inte bara lättare att vara helt utan då?” Innan jag hinner tänka så känner jag spänningen mellan din och min mun minska. Det är som ett bombnedslag, en explosion. ”Detta händer inte. Människor som han finns inte.” Mina händer vilar fortfarande runt din hals och dina på mina höfter. Jag kan känna dina fingertoppar i svanken men jag ryggar inte undan. Jag har aldrig känt mig tryggare än i just de sekunderna. Huvudet töms på alla tankar och hjärtat på all smärta. I de sekunderna gick allt över. Mina läppar släpper motvilligt taget och jag andas ut. Min mur rivs och jag står där utan skydd, med alla sköldar kastade i marken. Nu kan jag inte försvara mig längre, du har mig helt under dina vingar. Jag lutar min panna mot din haka, blundar och ler.

PIP PIP PIIIIIIIIP! Försiktigt och förvirrat öppnar jag ögonen. Klumpen i halsen är som fastlimmad. Var det en dröm? Jag ser mig om. De blå tapeterna är bevisligen inte de vita väggarna jag precis hade sett i skuggan av honom. En tår smiter in mellan mina läppar och jag upplever den värsta av besvikelser. Jag vet inte om det var en tår som växt ur den känslan jag hade just nu eller en som passat in för en halv minut sedan. Jag hade ju honom. Det var meningen att vinden skulle vända. När det väl händer lever jag i en dröm. Hade jag haft en kniv nära hade jag tagit den och återvänt till platsen jag just befunnit mig på."

Bild: Lånad från Google.

 

Anna

23 januari 2011 13:18

Du skriver JÄTTEbra! Blir alldeles rörd. Så mycket känslor och så fina meningsbyggnader!

http://annasjogren.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej hörni, nu drar jag. Jag flyttar till Devote så ägna er överflödiga fritid på min blogg där istället. Puss! NY BLOGG, KLICKA HÄR! ...

Fick en kommentar som förvånade mig i fredags, av Lovisa. "Du har blivit jättedålig på att blogga". Men asså jag blir förvånad för att någon överhuvudtaget läser min blogg så nu får jag väll ta tag i det här för er som faktiskt gör det. ...

Blir inte riktigt som vi planerat ikväll men vi löser det på något sätt. All in baby!    Nu MÅSTE jag dra, bilder och allt kommer när jag har tid. Ha en awesome kväll för det tänker jag ;) ...

... för att citera Elin, klok kvinna det där. Lovisa ringde precis och sa att dom är påväg hitåt så nu blev det bråttom helt plötsligt. Okej, jag ska dra dagen snabbt. Idrott, engelska, fittigt spanskaprov och sen hemkunskap. Jag och Julia är SÅ gr...

Elin åkte hem för en stund sen, haft ett danspass i typ 2 och en halvtimme, skönt! Det är det faktiskt! Hur äckligt svettig och trött man än blir så måste jag erkänna att det är grymt kul. Jag älskar att dansa sen är det bara den där delen med att va...