De där orden, de satte sig och fastnade. Det sitter i huvudet men det gör ont i hjärtat.

I torsdags när vi hade muntligt NP i svenska så fick vi lyssna på några texter som vi sedan skulle diskutera två och två. Det var en av dem som jag fortfarande går och tänker på, ett bevis på att världen måste göra förändringar. Texten handlade om en tjej, låt oss kalla henne Lina, som blev mobbad för att hon en gång stått upp mot mobbarna som mobbade en annan tjej innan. När Lina fyllde år så blev hon tvingad att ställa sig i en iskall dusch med kläderna på men skolan skyllde detta på ”tradition”. Men när blev trakasserier och förolämpningar tradition? Hon blev så grovt misshandlad att hon nu är förlamad i benen, hon kan inte gå längre. Ambulansen hade kommit och hämtat henne flera gånger men när hon tog upp det med Skolverket kallade de det för ”olyckshändelser”. Jag har nog aldrig blivit så förbannad i hela mitt liv. Hör de själv hur det låter? Varför gör de då ingenting åt det här? Varför försvarar de sådana här handlingar? Jo, för det är lättare. De orkar inte ta tag i det så de finner utvägen i att vända andra kinden till. Det sämsta man kan göra mot ondska är att inte göra någonting alls. Det är nog det som är värst. Jag är precis som dem. Jag står, precis som Skolverket, passivt bredvid och ser på när det händer. Enda skillnaden är att jag inte väljer att befinna mig i den här positionen. Jag väljer inte att vara maktlös. Jag hade nog inte kunnat leva med mig själv om det var jag som satt och tog alla dessa idiotiska beslut. Åh, jag önskar det var jag för då skulle det se annorlunda ut.

Det enda ord som egentligen slår mig när man pratar om det här är ”varför”. Varför mobbar man? Varför tar inte Skolverket tag i det? Varför tar inte någon tag i det, vem som helst? Varför tar inte alla tag i det? Varför ser man inte hur fel det är?

Jag vill så gärna hjälpa. Jag vill hjälpa den som blir så brutalt mobbad att den förlorat hoppet. Jag vill hjälpa den som känner sig förtryckt.

Jag tror egentligen inte det är slagen som gör mest ont. Jag tror att rädslan blir så outhärdlig att man börjar ifrågasätta om man förtjänar den behandlingen. Jag tror att det är känslorna som är det mest plågsamma. Jag vill så gärna bota de känslorna. Jag vill skänka pengar men har inga. Jag vill starta en insamling men vart börjar man(?). Jag vill jobba för Friends eller Bris men har inte åldern inne. Så här står jag, passivt och hjälplös.

En grej måste jag göra väldigt klart. Vuxna och människor i allmänhet pratar om att mobbning är en naturlig del av skolgången, att alla någon gång blir retade. Det är det inte! Mobbning är allt annat än naturligt. Och om alla nu går igenom det, varför gör vi inte något åt det så att ingen behöver gå igenom det. Så mycket smärta som det medför, man får inte ut något bra ur det, inte äns mobbarna. Jag förstår inte att vi låter detta ske när det skulle vara så enkelt att kämpa emot det. Det är inte deras kamp, det är vår, allas.

Jag hatar det här! Jag hatar att det måste vara så här!

Orden tar slut. Vad finns det mer att säga?

 

Nile

20 februari 2011 17:07

jag börjar allvarligt talat gråta vaje gång jag ser någon av de filmerna :/

http://wildchild.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej hörni, nu drar jag. Jag flyttar till Devote så ägna er överflödiga fritid på min blogg där istället. Puss! NY BLOGG, KLICKA HÄR! ...

Fick en kommentar som förvånade mig i fredags, av Lovisa. "Du har blivit jättedålig på att blogga". Men asså jag blir förvånad för att någon överhuvudtaget läser min blogg så nu får jag väll ta tag i det här för er som faktiskt gör det. ...

Blir inte riktigt som vi planerat ikväll men vi löser det på något sätt. All in baby!    Nu MÅSTE jag dra, bilder och allt kommer när jag har tid. Ha en awesome kväll för det tänker jag ;) ...

... för att citera Elin, klok kvinna det där. Lovisa ringde precis och sa att dom är påväg hitåt så nu blev det bråttom helt plötsligt. Okej, jag ska dra dagen snabbt. Idrott, engelska, fittigt spanskaprov och sen hemkunskap. Jag och Julia är SÅ gr...

Elin åkte hem för en stund sen, haft ett danspass i typ 2 och en halvtimme, skönt! Det är det faktiskt! Hur äckligt svettig och trött man än blir så måste jag erkänna att det är grymt kul. Jag älskar att dansa sen är det bara den där delen med att va...