Igår när jag och en kompis kommer tillbaka in i skolan efter att ha varit i biblioteket (Var tvungna att gå utehållet eftersom de låser dörren från skolan till biblioteket under lunchtid. Fattar inte varför?) så står det några killar och lutar sig mot skåpen som står mot sidorna av korridoren. När jag går förbi så är det en av dem som gör något bakom ryggen på mig som får några av hans polare att skratta vilket gör mig rätt förbannad för det har hänt innan men istället för att ställa han mot väggen väljer jag att låta det vara. Vi går vidare utan att tänka mer på det eller lägga energi på att snacka om vilken *****jävel han är!
När vi sedan varit och hämtat våra grejer till lektionen så kommer en av mina kompisar och blåser mig i ansiktet (hennes humor) men efter det där så är jag helt enkelt inte den gladaste i världen så jag rynkar på pannan och säger: "Jag är verkligen inte på humör". Hon vänder mig ryggen och säger: "Nej jag märker det.." med en blick som man lätt skulle kunna förväxla med en bitchblick. Den meningen fullföljer hon med: "Du är sur.." Jag: "Nej det är jag inte" Hon: "Det är du visst!" Jag: "Det vet väll fan inte du!" Det är inte ofta jag använder den tonen, särskilt inte mot mina vänner men säger man att man inte är sur så är man väll inte det? Sen är det inte rätt av någon att påpeka det om man inte vet vad som ligger bakom ens humör. Har man bara PMS är det en grej men när det är någon som har gjort något som sårar en eller så, så kommer man inte med en sådan kommentar, allmänt förnuft kallas det. Blir så trött på att fjäska sönder och kyssa röv när någon annan är sur för att inte tredje världskriget ska bryta ut men när det man själv är så är det helt enkelt inte tillåtet, vilket det tydligen är när det gäller henne?
Några meter senare så svänger vi av mot klassrummet och då sitter det en kaxig jävel bakom oss och känner sig tuff så han skriker: "Lite mycket smink tjejer" efter oss och såklart så skrattar även hans polare. Detta har också hänt innan, eller snarare varje gång vi går förbi det aset. Min kompis vänder sig om och skriker: "Håll käften!" De börjar skratta hånande och ett: "Ojojoj" dyker upp ett par gånger. Jag rusar in i klassrummet och lämnar mina böcker men känner den där klumpen i halsen. Lika snabbt rusar jag ut med min vän i hälarna, in på toan fort som fan. Så fort dörren är låst trycker gråten så hårt att jag tjuter och hulkar. Jag skäms över hur svag jag är. "Jag är inte något jävla skämt som man kan driva med" hulkar jag men det låter nog mer som jag försöker övertyga mig själv än henne. Efter ett tag släpper hon mig och jag tar en pappershandduk och försöker torka bort mascaran som runnit. Samtidigt som tårarna rinner så är jag så jävla förbannad. Jag vill gå tillbaka och skälla ut honom, jag vill slå till han på käften, jag vill dra av han pungkulorna, kastrera det jävla djuret. "Vem fan ger han rätt att säga så? Så jävla vacker är han inte så att han kan gå runt och döma andra" Jag förbannar idioten om och om igen, jag spottar ut svordomarna och hoppas med varenda cell i min kropp att han ska dö. Negerjävel! "Jag ska rösta på Sverigedemokraterna bara för att få ut honom ur landet". Jag kollar på min kompis och jag ser att det gör ont även i henne men till skillnad från mig så håller hon ihop det men denna gången blev det bara för mycket. Hon tittar på mig och säger lugnt att vi inte behöver gå tillbaka till lektionen. Jag fortsätter snyfta men när jag hämtat andan så fortsätter jag min predikan om vad fan samhället gör med oss och vilken press man har på sig och just i stunden är allt hans fel, såklart. Hon blir mer och mer förbannad och till slut står vi både inne på den där toaletten och förbannar varenda kille som befinner sig i samma byggnad. Jag hatar det. Jag hatar skolan som vet att sådant här händer men inte orkar göra någonting drastiskt åt det. Jag hatar alla tjejer som inte vågar stå upp för sig själva, som bara står och tar emot skiten istället för att säga ifrån. Jag hatar alla som skulle kunna vara bättre kompisar, de som är precis som skolan, passiva. Jag hatar alla som kommer med de där jävligt onödiga och nedtryckande kommentarerna. Åt helvete, åt helvete med hela jävla skiten. Jag vill bara ge upp för det kvittar hur man beter sig eller ser ut. "Vafan vill de att man ska göra då? Har man inget smink så hackar de på en på grund av ens finnar men har man smink då är väll det fan för mycket. Är man tjock så accepteras man inte men är man smal så kallas det anorexi och folk slänger ur sig kommentarer om att man kommer gå av på mitten." Jag är så arg och samtidigt så trött på allt och allt. Varför gör vi ingenting för att ändra på det? Vi kan göra något åt det men stället för att ta initiativ så står vi och velar för att vi är rädda för att bli motsagda. "Jag ska ändra på det här, det får inte vara så. Jag ska fan göra någonting åt det!" Ingen förtjänar att känna så eller må så som jag gör när jag, på gränsen till, skriker ut de orden. Min kompis vill gå förbi där igen för att se om han säger något igen men jag vill inte, hon säger det flera gånger men jag vågar inte. Jag är så förbannad men jag skulle aldrig gå tillbaka. Jag är precis som alla andra, som står och kollar på utan att agera. Jag hatar mig själv för det.
När mer än halva lektionen gått och det känns som att det inte finns fler ord så går vi ut från toaletten. Man ser säkert att jag har gråtit men jag bryr mig inte, jag orkar inte. Vi sätter oss utanför biblioteket och bara sitter där. Vi pratar om hur mycket vi hatar samhället och vad vi skulle göra om man hade makten att förändra, dock inte lika intensivt som förut. Jag känner mig helt utmattad när vi går mot bänken utanför klassrummet, där resten av vår klassbefinner sig. Benen är svaga och det känns som jag inte får någon luft. Jag känner mig avlägsen och redo att explodera. När klassrumsdörren öppnas möts vi av alla undrande blickar, jag ler inte mot en enda. Några frågar vart vi varit men jag bara skakar på huvudet och vänder bort det, tror jag mumlar "Nej, det var inget" några gånger också och då verkar alla bli sura? Jag är inte den som brukar skolka så man borde fatta att det finns en anledning till att jag var borta och om jag nu inte tänker berätta den så är det fan ingenting att sura över. Förlåt för att jag inte vill dela alla mina problem med hela världen (vilket jag i och för sig gör nu). En av killarna var snäll nog att ta mina grejer och gav mig dom i dörröppningen och till min förvånad säger han inget, inte ett ord. Varför jag är förvånad? Jo för han är killen som vanligtvis inte kan va tyst, aldrig!
När alla är ute så tar jag och min otroligt trogna vän några steg in där vår lärare inte har en enda argsint rynka riktad mot oss. Han frågar bara: "Jaha tjejer, vart var ni?" men inte på det där stränga sättet, han bara undrade. Vi berättade alltihop och han hämtade en skolkatalog så vi fick peka ut vem det var som sagt sådär. Jag skämdes hela tiden, jag vill inte vara den där utsatta tjejen som inte kan stå upp för sig själv. Jag är inte hon! Men det med mobbning är ett så jävla känsligt ämne som jag kan börja gråta av när som helst bara av att prata om upplevelser jag varit med om eller lyssna på andras. Det är ett känsligt ämne som jag inte snackar med vem som helst om för jag tycker det är pinsamt, jag skäms. Jag var så glad att det var han vi hade just då. Han skällde inte på oss, inte äns lite, jag antar att han förstod. Behövs fler sådana lärare!
Negerjävel! "Jag ska rösta på Sverigedemokraterna bara för att få ut honom ur landet". Jag är inte rasist, långt ifrån men jag ville hitta ord som sårade även ifall han inte kunde höra. Sedan måste man veta vad Sverigedemokraterna står för. Visst, de har rasistiska drag men det är fan inte så illa som folk får det att framstå. De vill inte ta in fler invandrare än Sverige klarar av. Är inte det rätt logiskt? Jag stödjer inte dem, det gör jag inte men folk överdriver. Att inte kunna sminka sig i samma rum som Jimmie Åkesson är ju fan bara barnsligt. Det handlar om att respektera varandras åsikter, även när de är olika. I skolan får vi hela tiden lära oss om respekt och att lyssna på andra och som politiker att då bära sig åt så, töntigt!
Ni får inte tro att jag bryter ihop över en sådan här dag, det var bara en i mängden. Det är när människor får en att tveka på sig själv som man kommer till den där punkten då man måste kämpa tillbaka. Den där delen av mig som jag hatar har jag precis blottat men jag står för varje ord trots mina starka åsikter.
