Åh gud vad skönt det var att få skriva av sig. Har inte mycket kvar nu. Finns en grej till som jag skulle vilja prata om men det får vi ta på torsdag.

Nu ska jag dricka mitt te och sedan gå upp och duscha. Jag älskar den där kvällskoppen.

Skolan går bra, den är dock inte mycket att prata om så jag gör helt enkelt inte det. Godnatt fina ni!

.. någon som spelar roll. Någon som gör skillnad. Det enda jag skulle kunna tänka mig att jobba med är musik (i vilken form spelar mindre roll) eller med att hjälpa människor som har det svårt, särskillt de som blir mobbade, t ex inom Friends. Med musik finns det alltid någon man berör. Jag vet hur musik har berört mig och jag vill föra den känslan vidare. Jag vill beröra även ifall det bara skulle vara en enda. Jag behöver inte bli stor som Lady Gaga men jag vill ha någon som lyssnar. Musik är det som alltid varit självklart och jag skulle aldrig lämna den, inte för mitt liv. Musik är det som lyft mig med rader jag kan citera och melodier som ger precis rätt känsla i rätt ögonblick. Det handlar om att befinna sig på rätt plats i rätt tillfälle. Musik är det som varit mig mest trogen.

Mobbning intresserar mig så mycket som det gör för att jag hört och sett konsekvenserna det har. Jag har känt det en del också även ifall man inte kan kalla så som jag blivit behandlad för mobbning. Det är er ämne som berör mig och väcker känslor på ett sätt som inget annat gör. Jag vill finnas där. Jag trivs med att vara "hon som lyssnar". Jag vill förstå och ge stöd. Så många som man hört gett upp hoppet och tagit livet av sig bara på grund av vad andra sagt... det är sjukt! Folk inser inte hur stor makt de har över andras självförtroende och självkänsla. Vart vill man komma med att trycka ner någon? Vad vinner man på det?

2011, ett nytt år och en ny start. Jag vill göra något annorlunda detta året. Jag ska sluta med att prata bakom ryggen på folk och tänka mig för innan jag öppnar munnen. Jag ska inte komma med onödiga kommentarer som kan skada någon. Jag ska bli en bättre människa, en bättre version av mig själv. För att kunna förändra samhället kan man börja med att förbättra den människa man själv är innan man börjar läxa upp andra. Jag vill göra skillnad.

Bild: Lånad från Google.

"Jag letar efter alla andra. Ensam går jag runt och tittar runt alla hörn för att bli mindre ensam, men jag måste ha missat ett för helt plötsligt tar en bestämd hand tag i min lätt avslappnande. Samtidigt som jag automatiskt vänder på mig, dras jag försiktigt men hastigt bakåt. Där står du. Utan att säga ett ord drar du mig närmare och lägger armarna vilande på mina höfter. ”Jag skulle kunna stå så här i all evighet”, tänker jag. ”Just i det här ögonblicket, resten av mitt liv. Släpp mig aldrig. Aldrig igen.” Du suckar precis som om du hållt andan några sekunder, lättad.

-         Jag orkar inte mer, hör jag dig viska tyst till mig samtidigt som du trycker mig lite närmre, håller om mig lite hårdare. Precis så tyst så bara jag hör dig.

Du lyfter upp mitt huvud med ditt pekfinger och ser mig i ögonen, sådär som bara du kan.

-         Jag har saknat dig, så in i helvete. Säg att jag aldrig kommer behöva vara utan dig igen?

Jag ställer mig på tå och håller om dig igen. ”Klarar jag verkligen det här? Om jag inte får allt är det inte bara lättare att vara helt utan då?” Innan jag hinner tänka så känner jag spänningen mellan din och min mun minska. Det är som ett bombnedslag, en explosion. ”Detta händer inte. Människor som han finns inte.” Mina händer vilar fortfarande runt din hals och dina på mina höfter. Jag kan känna dina fingertoppar i svanken men jag ryggar inte undan. Jag har aldrig känt mig tryggare än i just de sekunderna. Huvudet töms på alla tankar och hjärtat på all smärta. I de sekunderna gick allt över. Mina läppar släpper motvilligt taget och jag andas ut. Min mur rivs och jag står där utan skydd, med alla sköldar kastade i marken. Nu kan jag inte försvara mig längre, du har mig helt under dina vingar. Jag lutar min panna mot din haka, blundar och ler.

PIP PIP PIIIIIIIIP! Försiktigt och förvirrat öppnar jag ögonen. Klumpen i halsen är som fastlimmad. Var det en dröm? Jag ser mig om. De blå tapeterna är bevisligen inte de vita väggarna jag precis hade sett i skuggan av honom. En tår smiter in mellan mina läppar och jag upplever den värsta av besvikelser. Jag vet inte om det var en tår som växt ur den känslan jag hade just nu eller en som passat in för en halv minut sedan. Jag hade ju honom. Det var meningen att vinden skulle vända. När det väl händer lever jag i en dröm. Hade jag haft en kniv nära hade jag tagit den och återvänt till platsen jag just befunnit mig på."

Bild: Lånad från Google.

Börjar känna hur vuxenlivet rusar upp mot mig, är bara rädd att jag ska missa det. Det är ungefär så det känns. Som om jag bara får en chans (och det är nu) att ta mig in i detta okända. Till sommaren måste jag söka sommarjobb, inte bara för pengarnas skull utan för att det känns som det är dags nu. Jag vill det. Funderar på att söka ett deltids jobb också, till helgerna och så. Jag måste pressa mig själv att våga ge mig ut där. I vanliga fall är jag rädd för att kontakta människor jag inte känner men nu ska jag. Detta är viktigt. Om jag inte visar engagemang och vilja så kanske jag kommer stå kvar här och se hur allting bara kör förbi mig. Som om jag bara står där mitt i rondellen utan att våga kliva ut i svängen även ifall det lutar (okej, det där var ju inte djupt eller sammanhängande på något sätt). Det gör det ju bara jobbigare när man inte har några kontakter eller föräldrar som vet vart man ska vända sig, de bryr sig inte så värst heller. Jag måste lära mig själv att stå på egna ben, våga vara själv och bygga på min självständighet. Jag kommer inte klara mig om jag ständigt kommer behöva någon att luta mig mot för att jag är rädd för att falla. Bara för att det skulle kunna hända betyder det inte att det nödvändigtvis kommer göra det. Jag måste försöka ta allt med ett leende på läpparna och med en lättsamhet som inte förväxlas med att jag är ointresserad och oseriös. Jag måste helt enkelt, vart ska jag annars hamna?

Vi avslutar detta allt för seriösa inlägg med en bild ur den värld jag alltid vill finnas kvar i.

Tårarna bara rinner. Den känslan, den rätta känslan, rätt sorts kärlek. Det finaste jag sett och hört. Rysningar över hela kroppen och den där varma känslan i hela kroppen som försäkrar en om att allting kommer bli bra, det kommer ordna sig. Jag älskar det så mycket.

Bästa live videon någonsin gjord... jag anar att det kommer förbli så.

"NÄMEN USCH! Vad är det du har på läpparna? Ta bort det! Usch, du passade verkligen inte i det, så du ser ut."

"Jävlar vilken röv! Tar du upp två sittplatser på bussen?"

"Vi har nästan lika stora händer... bara att dina är fetare."

"Jävlar vad mycket finnar du har. Det har blivit värre!"

"Jävla dårhus! Om jag ändå fick komma här ifrån och från alla människor i det."

Jag läste ditt brev och glömde detta för en stund. Jag tillät mig sådant som jag inte borde för då kommer det dåliga samvetet smygande, men den dagen visste jag att jag dög, att jag var tillräcklig. Sedan slog de där orden mig, sådant som fastnat i huvudet och raderar allt bra jag någonsin hört. Idag kommer jag ihåg verkligheten.

Det här är jag, du måste förväxlat mig med någon som är vacker.

Tack för alla jättefina komplimanger jag fått för bilderna jag och Emma hade tagit med vatten rinnande i ansiktet. Blir så glad att tårarna nästan trycker. Chocken när jag går in på Lovisas blogg och ser de bilderna på mig där. Tack, det betyder så mycket ♥