Vet ni vad jag hatar? Folk som bestämmer över en eller säger till en att vara på ett speciellt sätt. "Le!", "Va inte så sur", " Spara pengar". HÅLL KÄFTEN! Mitt liv, mina regler för det är jag som ska leva det. Vem fan säger till någon att inte vara sur? Vad fan vet de? Tänk om ens pojkvän varit otrogen med ens bästa vän eller ifall ens pappa inte gör något annat än att få en att vilja ta livet av sig? Är inte det då jävligt bra anledningar till att sura, resten av livet? Blir så förbannad när folk kommer och säger till en hur man ska va när de inte äns vet anledningen till varför man är som man är.

Ni får ursäkta alla svordomar och så, ett inlägg skrivet rent utav ilska.

För er som satt och undrade. Vad gör vi? Ingenting.. som vanligt. Ska väll snart dra till Ica och mysa till det lite. För övrigt så väntar jag på att videoklippen som jag precis spelade in ska bli överförda till datan, bara 24 minuter kvar, woho.. not. Nej men nu har jag inget mer att skriva så tack och hej... LEVERPASTEJ :D ... usch!

Ni vet de där stunderna då man upplever äkta glädje, jag har en sådan just nu :D

Vet inte varför egentligen. Jag borde gå på öppet hus på olika gymnasium imorgon men det är jag för lat för, börjar tröttna på min egen lathet. Vecka 47 har vi prao och jag ska vara på en förskola, hos Julias mamma, som tur ska hon också vara där. Jag HATAR att praoa, verkligen! Förra gången jag gjorde det så fick jag fan självmordstankar... okej, inte riktigt men nära på. Jag hatar det! Små barn är inte det roligaste heller... åh. Nästa vecka ska vi förresten redovisa vårt so arbete också och jag har knappt skrivit något och jag orkar inte med det heller för jag fattar ingenting av det jag läser. Så varför denna lycka? Det kan jag inte svara på... kanske beror det på att Sanna ska komma hit ikväll och vi ska ha riktigt fredagsmys eller kanske det är att jag klarade engelska prov riktigt bra (det kändes så i alla fall) eller är det musiken i mina öron eller så kanske det beror på mina fina vänner. Och ja, jag tänker fortsätta att i varje inlägg skriva om hur bra de är för de är de bästa. Ååååååh vad jag älskar dom! Det finns verkligen inte ord...

.. på fysiken. Inte speciellt intressant. Har redan varit inne på facebook tre gånger sen jag kom till skolan så det börjar bli uttjatatn och det är därför jag hamnar här.

Hade mittbena idag, blev en jävligt stor grej av det, en del bra kommentarer och andra sämre. Själv tycker jag att om man inte har något bra att säga så kan man hålla käft! Ska inte skriva något långt och jobbigt om det... bara en snabb åsikt.

För övrigt heter mina bröst Ronny och Ragge :D

Det är allt jag hinner med ikväll för Greys Anatomy har redan börjat men jag antar att ni kan vänta med att få höra om mitt utvecklingssamtal. Tack för ikväll och för att ni lyssnar :)

Jag antar att rubriken hör ihop med texten jag nu tänker skriva. Jag vill bara för an stund vara känslosam och prata om det samhälle vi byggt och allt annat som finns där någonstans mellan himmel och jord.

Jag tänker gå tillbaka till det här ämnet jag alltid hamnar på, killar är svin! Nämen allvarligt nu tjejer, hur trötta är ni inte på att bli sviken och lämnad i skiten liksom? Med ett brustet hjärta och tårar lämnar de en och glömmer det på två dagar, precis som om det aldrig hänt. Förlåt om det är någon kille som nu läser detta (inte troligt med tanke på mina 2-5 läsare), verkligen, men jag tål er inte. Jag kan verkligen inte förklara den här känslan för jag har aldrig känt den förut men om man säger så här, tänk er känslan av att vara så kär att man inte vet vart man ska ta vägen, det är ungefär likadant fast motsatsen. Varenda kille jag ser får mig att undra hur många tjejer de sårat bara idag. Jag inser att jag låter patetisk och fullt pessimistisk men av egen erfarenhet och andras berättelser så litar jag inte på någon kille överhuvudtaget, inte alls. Det har börjat bygga på en slutsats, killar har inga känslor. Det kan de inte. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag har bara inget hopp kvar angående dem, så är det bara. Ibland blir jag så ledsen av tanken att jag messar min bästa killkompis i hopp om att han kan bevisa hur fel jag har... inte äns han kan det. Men när jag kommer med mina resonemang om att jag ska bli lesbisk nunna så börjar jag tänka på oss tjejer... är inte vi rätt sviniga också? Inte på samma sätt riktigt men väldigt mycket mot varandra. Ena dagen älskar vi hon som står jämte och andra dagen skulle man göra vad som helst för att få gå och slita av henne allt hår. Vi är mer falska skulle jag påstå. Det är så jag känner mig just nu. Jag tror inte någon vill vara sådan men det är sådan man har blivit under tiden man byggt denna mur mot omvärlden och blivit tvungen att kämpa med allt man har för att hålla sig kvar på benen och komma ihåg vem man är. Men hur ska man komma ihåg sig själv när man inte visste det från början? Tänk om man är vilsen och bortkommen redan från början, vart börjar man då? Om du känner igen dig i det här borde du förmodligen inte fortsätta läsa det här för jag vill inte ge dig fel uppfattning. Du ska börja livet i din egen takt och göra dina egna misstag, inte läsa från någon som bara fått för mycket av det och whinar om allt som går att hitta något fel i. Jag tror man bara behöver en lagom mängd av livet, ibland blir det för mycket och ibland tycks det inte hända någonting. Vi lever i det avlånga landet lagom! Just det med att göra sina egna misstag tycker jag är väldigt viktigt. Folk ska inte säga till en vad man ska göra för man lever bara en gång så låt en då leva sitt liv när man då får denna chans, denna enda chans. "Man lever bara en gång" ... jag börjar få allt fler och fler motton. Jag har aldrig riktigt tänkt på detta uttrycket men tänk efter, alltså redigt tänk... Är det inte otroligt? Allt kanske slutar imorgon eller om en månad eller kanske inte förens om 50 år men detta är allt man får, en enda chans att göra allt det som känns rätt och ibland till och med det som känns fel. Så jag vill uppmana alla att tänka på detta uttryck nästa gång man står inför ett svårt val. Du får bara en chans. Vänta inte på att livet ska krocka med dig, kör förbi och träffa det istället. Lev för de stunder då man inte vill att någonting ska förändras och lär av de du skulle vilja radera.

Låten i rubriken:

Detta kanske kommer bli jätteknepigt att förstå och det kanske är helt sjukt konstigt men jag älskar varje sekund av att vara vän med någon. Jag njuter verkligen när jag får sitta och prata med någon av mina bästa kompisar om vad som händer i livet just nu och vad som kanske kommer. Jag älskar att sitta och lyssna på när de berättar om sina problem och jag älskar den känslan som slår en när man kommer på att de faktiskt valde just mig att snacka med. Av alla så vände de sig till mig. Jag älskar känslan av att veta att de litar på mig. Ni vet när man är med sina bästa vänner en sommarkväll och själen mår så bra och man skrattar så mycket att man skulle kunna leva i just den sekunden resten av livet. För en sådan sekund skulle jag kunna offra en hel vecka. När man inte vill att någonting ska ändras, när man lever i perfektion. Mina egna vänner är inte så dåliga de heller... okej då, de är det bästa jag har och jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan dem. De är det bästa som hänt mig och jag älskar dem mer än allt.